Efter att ha dragits med ett för högt blodtryck under graviditeten fick jag till slut blodtryckssänkande medicin. Doktorn ville även att jag skulle besöka avd 14 för en liten inläggning. Detta ville jag absolut inte utan envisades med att jag kunde vara hemma, jag kan minsann sköta mig själv, är ju för bövelen en sjuksköterska tyckte jag. Två dagar senare hade tyvärr blodtrycket blivit sämre plus att äggvitan i urinen oxå hade ökat kraftigt. Doktorn konstaterade havandeskapsförgiftning och det var bara att lyda order och läggas in. Säger bara: fy bubblan va tråkigt det är på sjukhus alltså. Har numera betydligt mycket mer förståelse för mina stackars patienter. En minut kändes som ett år ungefär, vilket är märkligt för när man jobbar går ett arbetspass på en grisblink. Efter två veckor med total tristess tyckte min kropp att det fick vara nog med godisätande och slöande och jag blev således sjuk som en gnu. Barnmorskan ringde till Mattis och sa att det var bäst han kom hit. Sen kom doktorn och sa att det var dax för att plocka ut ungen. "- Vi har ett kejsarsnitt före er sen är det er tur". WHAT?!?! Jag och Mattis såg på varandra med skräck i blicken. Herregud om mindre än en timme skulle vi bli föräldrar. Vi var totalt oförberedda, det var ju fyra veckor kvar av graviditeten och sen ett kejsarsnitt på detta. Inne på op-salen gick det fort. Doktorn skar och drog ut kråkungen, gav denne sedan till barnmorskan och Mattis som försvann iväg till ett annat rum. Efter ett tag kom Mattis tillbaka med ett litet knyte i famnen och med tårar i ögonen sa han att vi fått en liten tjej. Vilken lycka! Sen följde några kämpiga dagar innan jag äntligen kom upp ur sängen och vi fick åka hem. Jag grät hela vägen hem i bilen för jag var så rädd för att vi skulle krocka, trots att det endast var 50-väg och det tar högst 10 minuter att köra mellan sjukhuset och vårat hus. Mammakänslor är inte att leka med, men hugaligen så underbart det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar